När vi kom hem från Kenya efter en skolresa för ett par år sen frågade många den klassiska frågan, hur var resan? Vad skulle man svara? Hur kunde man svara på det med några ord? Det verkade närmast omöjligt. Resan hade varit så otroligt bra. Men med viss eftertanke kunde man hitta ett enda ord att beskriva vår resa med, obeskrivlig. Konstigt, att en resa som var svår att beskriva kunde beskrivas med ett enda ord som i sig betyder att någonting inte kan beskrivas. Men det var ett ord som räckte till och som kändes rätt att säga.
I vissa filmer och böcker har jag stött på scener där personer försöker beskriva sig själva med endast ett ord. Inte bara sina personligheter, utan vem de är. Det finns en stor skillnad mellan dessa. Jag tror att man inte kan sätta endast ett ord på vem man är, innan man lärt känna sig själv väl och upplevt många olika situationer där man kunnat observera hur man själv reagerar. Med det menar jag, att man måste ha levt länge innan man kan beskriva sig själv rätt.
Men man kan redan tidigare sätta ord på sig själv i olika skeden eller ge ord på olika situationer. När vi förra veckan reste till Umeå med flyttlassen, dök ett ord upp i mitt huvud. Ett som beskriver mig just nu.
Jag har nu packat klart och är färdig för att flytta. Idag bär det av till Vasa och därifrån vidare imorgon till Umeå. Det har varit mycket på gång på sistone, men nu kan jag nästan säga att jag är redo. Nästan.
Mitt ord är attraversiamo. Det är italienska och betyder, let's cross over.
