Sitter och funderar om jag ska skriva den här texten eller inte. Det här är inte en typisk text på min blogg och därför är jag lite tveksam. Vet inte om jag kommer fram till något vettigt i slutändan, men jag kanske kan ta mig an ett försök.
Jag vill skriva den här texten till de som inte vet vad de ska göra, främst unga då, eftersom jag lättast kan relatera till dem och deras situation. Jag hoppas att de kan få ut någonting av det här.
Förra våren skulle jag, mina kompisar och massor av andra unga som gick ut gymnasiet välja vad de vill göra med sitt liv till näst. Jag tog ingen stress över det, min plan var redan klar; ett sommarjobb till först, sedan ett mellanår som skulle tillbringas som au pair i Australien, därefter psykologistudier i Åbo eller Umeå. Det var en solklar plan och jag var säker på att det skulle bli så. När någon frågade vad jag skulle göra hade jag ett svar, och det kändes toppen.
Så fastnade jag på första haken. Jag kom inte vidare från inträdesprovet i Åbo och därmed var mina förhoppningar om en studieplats där förstörda. "Nå jaa, det är väl inte så farligt", tänkte jag, "jag kan ju prova på nytt när jag kommer hem från Australien, om jag inte kommer in till Umeå nu". Jag hade beslutat mig för att skjuta upp studieplatsen i Umeå om jag väl fick en. Och när dagen för beskedet kom hade jag till min förvåning fått en studieplats på Umeå Universitet, dessutom på det program jag lagt på första plats. Nu kunde jag utan bekymmer ha mitt mellanår i Australien och sedan komma tillbaka för att påbörja studierna i det ämne jag allra helst ville studera.
Då stötte jag på nästa hake. Studieplatsen kunde inte skjutas upp utan giltig orsak. Till dessa orsaker räknas då bland annat militärtjänstgörning, graviditet eller sjukdom. Mina alternativ var att tacka ja till studieplatsen och börja studera direkt eller att tacka nej och söka på nytt nästa år. Rädd för risken att vara helt utan studieplats om ett år, valde jag det första alternativet. Jag blev gratulerad och fick höra yttranden såsom "Oj, vad roligt för dig!" eller "Du kommer att tycka om Umeå" eller "Vad roligt det ska bli för dig att börja studera! Studietiden är den bästa tiden i livet". Jag tackade, instämde eller nickade och strök på ett leende som inte var fullständigt äkta. För sanningen att säga var jag mest arg. Jag skulle inte få ett år utan skola. Jag skulle inte få förverkliga drömmar jag haft sedan jag var liten. Jag skulle inte få resa. Jag skulle inte få åka till Australien. Jag skulle inte få ett till år på mig för att göra mig redo för att flytta bort hemifrån.
Och. Det. Sög.
Snabbt som blixten skulle vi påbörja förberedelserna inför flytten. Allra viktigast var att hitta bostad. När det problemet var löst var det många inköp som skulle göras och en hel del papper och blanketter att fyllas i. I slutet av augusti åkte jag sedan iväg. Skolan började och jag märkte snart att jag hade fullt upp med fritidsaktiviteter och skolarbeten. Ingen tid för att hinna känna hemlängtan. Jag fick de sista pappersarbetena gjort och började så småningom känna mig rätt så hemmastadd här. Jag hade mot min vilja börjat studera på universitetsnivå redan nu, flyttat hemifrån och lämnat familjen och vännerna på andra sidan havet.
Men det kunde inte vara bättre. För ja, jag trivs väldigt bra här. Även om jag ibland känner att jag drunknar i studier eller att jag blir galen av att inte ha mina vänner här eller att jag inte det minsta vill laga mat själv, utan önskar att jag bara kunde sitta ner vid bordet och få mammas mat - så känns det bra. Och när det inte gör det så försöker jag göra det bästa av det. För det måste man göra för att orka. Man måsta stå ut. Man måste ta hand om sig själv. Man måste leva. Ibland är det lätt att göra det, ibland inte.
Att inte veta är någonting som verkligen tär på en. Jag visste inte vad som skulle vänta mig när jag tog mitt pick och pack och reste hit. Jag hade aldrig varit i Umeå förut. Tänk om jag inte gillade staden? Tänk om vi hade en fruktansvärd klass? Tänk om jag inte kom överens med mina rumskompisar? Tänk om utbildningen inte motsvarade mina förväntningar? Tänk om jag skulle märka att detta inte alls var vad jag ville studera? Vad skulle jag studera då? Det var ju det här jag ville, eller?!
Nu är det andra frågor som spökar i ett hörn av mitt medvetande. Tänk om jag inte klarar av studierna? Tänk om jag aldrig blir färdig? Tänk om jag märker att det här inte alls är vad jag vill jobba med när jag väl är klar? Har jag då kastat bort fem år av mitt liv? Tänk om jag inte är stark nog för att klara av arbetet? Jag vet inte svaret på dessa frågor och jag kan inte heller be någon annan om svar, för ingen vet. Jag måste bara acceptera att jag lever i okunskap. Det gör vi var och en. För vi kan inte veta vad som kommer att hända imorgon, om några dagar eller om några år.
Jag har flera kompisar som inte vet vad de ska göra nu. I gymnasiet hade jag plus typ nio andra ett kompisgäng som vi fortfarande håller fast vid. Av dessa var det endast jag och en till som började studera, resten fortsatte i en skola i hemstaden Kokkola eller tog ett mellanår. Snart ska de veta vad de ska göra med sitt liv, vad de ska börja studera och var. Och några av dem vet inte.
När jag nu säger att jag förstår hur de känner kanske de inte tror mig. "Du har ju alltid vetat vad du vill studera och nu studerar du det", kanske de tänker. Det är nästintill sant. Men man kan aldrig skaka av sig den där gnagande känslan av osäkerhet. Vill jag verkligen det här? För det vet man inte.
Den kommer och går, osäkerheten alltså. Vissa dagar känner man att det man studerar är det bästa i världen, andra dagar frågar man sig vad i hela världen gör jag här? Man kan aldrig känna sig fullständigt säker på att det man gör är rätt och jag tror inte heller att man behöver känna så. Skulle det inte vara tråkigt om man visste att allt man gör är rätt? Att allt man gör är det man på riktigt vill?
Nu känner jag att jag skrivit ganska mycket och ni antagligen snart inte orkar läsa så mycket mer. Jag avrundar med några sista tips och tankar.
Var inte rädda när ni fyller i er ansökan till skolorna. Läs till urvalsproven så mycket ni kan och visa vad ni går för. Jag tror att ni kan prestera mycket högre än vad ni själv tror. Sök till skolor utomlands om ni känner för att prova på det. Det kan kännas som ett stort steg till först, men det är faktiskt inte så farligt. Sök till så många utbildningar ni kan så har ni bättre chans att komma in till någonting. Om ni kommer in på en utbildning som ni haft på typ fjärde plats, prova på det! Det kan visa sig att det är världens häftigaste ämne att studera. Kom ihåg att ni kan läsa flera olika utbildningar under ert liv. Kanske ni först läser till sjukskötare, jobbar i några år och känner sedan att ni hellre vill arbeta som poliser. Varför inte? Det finns möjligheter till "misstag", var inte rädda för att göra dem. Vem vet om jag efter att jag blivit färdig bestämmer mig för att börja studera någonting helt annat?
Ta några mellanår, om ni vill. Upptäck världen och jobba lite. Ni har ju faktiskt tid på er att börja studera. Men om ni tar ett eller flera mellanår, så glöm ändå inte bort studierna. Annars kanske ni vandrar genom ert liv utan mål. I dagens värld är det ändå rätt så viktigt att ha en utbildning, vilken den än är. Många i min klass hade flera mellanår, eftersom de inte visste vad de ville studera. En del känner sig fortfarande osäkra. Men det är okej. Det är okej att känna sig osäker, det är okej att känna att man ingenting vet. Det känns illa ibland, frustrerande, kanske till och med kvävande.
Men kom ihåg, livet är rätt så bra ändå.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti